Planen för dagen var som tidigare att bereda valda delar av klubbens medlemmar möjligheten att med gemensam kraft se över bojplacering och se över kondition på det som göms under vattenytan. Samtidigt skulle vi utföra vårstädning av området och få räddningsstegarna på plats vid bryggorna.
Jag vet inte riktigt hur man ska reagera på närvaron då mindre än hälften av de kallade kom – samma visa som det varit tidigare oavsett hur eller när det kallats.
Å ena sidan vill man berömma den tappra skara medlemmar som utan irritation eller förbittring närvarade och gjorde ett jättefint arbete och å andra sidan vill man verkligen ställa sig frågan varför inte alla som kallades närvarade eller åtminstone meddelade giltig frånvaro. Till närvaro räknar jag/vi de som deltog i arbetet och inte bara visade sig för att sedan osynligt glida iväg… ELLER förtöja vid bryggan, låsa båten och sedan sticka med bilen ?¤zXx*! En del kommer lite sent men jobbar ikapp med de andra med råge – fine. En del kommer tidigt och jobbar hårt för att sedan missa korvgrillningen på slutet – också fine, men att inte bry sig alls – varför??
Som ett litet plåster på mitt missmod efter fem arbetspass på 2,5 år (= 4 för många), kan jag konstatera att vädergudarna än en gång stod oss bi. Vi hade en tapper skara i bojbåten som upptäckte kättingar tunna som grässtrån och bojstenar som växt fast i botten. Vi hade flinka medlemmar som med spärrskaft, skiftnycklar och skruvdragare såg till att räddningsstegarna åter är på plats. Ingen behövde känna sig onödig för röjsågen gick varm i dikeskanten och vid F-bryggans ormbo liksom till dasset i backen så det var mycket ”klipp” att ta hand om och en och annan glasflaska att skära sig på eller annan oerhört tung plastpåse, glasspapper eller snusdosa som man inte orkat bära med sig hem.
Vildsvinens härjningar i gruset krattades till efter bästa förmåga. Det slipades bord och sittbänkar vid anslagstavlan – men HALLÅ – han som gjorde det var inte ens kallad men ville hjälpa till ändå!!?? Stort TACK till Kåre på brygga C! Man undrar vart det skall sluta om alla skulle ta sig sådana friheter… Nu är den oljad och redo att hålla ytterligare ett år. Familjen Eriksson ordnade på traditionsenligt vis med korvgrillning och dryck, så på det hela taget var det en trevlig dag med bara glada miner.
Frågan jag ställer mig avslutningsvis och som fler borde tänka lite kring är vilka som ska kallas nästa gång.
Med vänlig hälsning,
Petter Lindblad
Hamnkapten